Etiketter

En väldigt vanlig, och väldigt mänsklig reaktion är att inte reagera på det som inte angår en själv. Men när det inte angår oss att andra mördas, så är det inte bara de andra som har problem (Vaclav Havel).

För sex år sedan satt jag på ett kafé i Syriens huvudstad Damaskus. Mitt emot mig satt en glasögonprydd man. Han hade tillbringat 13 år av sitt liv på en 6 m²  stor yta. 13 år av sitt liv inspärrad bakom höga murar, taggtråd och galler. 13 år av sitt liv.

Under dessa 13 år hann jag gå de sista sex åren av grundskolan, och gå ut gymnasiet. Jag hann arbeta och resa, tjäna mina egna pengar, besöka länder, kulturer och människor.

13 år är i vissa länder 1/3 av en livslängd. I Sverige är det en sjättedel.

13 år på 6 m², bakom höga murar,  taggtråd och galler. Jag frågade, vad var ditt brott?

Han berättar att han hade rest sig upp. Han hade stigit upp på den provisoriska scenen, han hade ställt sig bakom talarstolen, och fattat micken i sin hand. Han hade krävt att staten, den diktatoriska, den totalitära, den allsmäktiga, skulle sluta vara diktatorisk, totalitär och allsmäktig. Han hade bett om rätten för folket att få säga vad de ville. Att få framföra en åsikt som inte var densamma som maktelitens.

Han hade yttrat sig. Han hade yttrat sig för att andra skulle kunna få yttra sig. I samma stund som hans mun slöts bakom det sista ordet, så hade han också offrat sig.

En människa, en sjättedel av ett liv, 6 m², höga murar, taggtråd och galler. En parentes. En icke-företeelse för den som tar yttrandets frihet för given. En revolution för dem som är fastlåsta i ofrihetens bojor. En tjock och bred tejpbit över en mun, som endast lämnar nog med utrymme för att få i sig syrets upprätthållande av livet. Men till vilket liv?

Jag frågade vad är demokrati? Han svarade frihet.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet och huvudsekreterare för Framtidskommissionen, som bloggar på http://jesperstromback.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.